-Tankar kring Meritering - Långt Vs kort, tungt Vs snabbt, mm….
Denna text skrev jag efter att följt en del diskussioner med tråkig attityd i sociala medier och skickade in till polarhunden, SPHK medlemstidning.
Ovan: Samojedisk man i Sibirien med sina hundar, sekelskiftet 1800/1900-talet.
Jag har länge följt olika inlägg i debatten kring meritering vad gäller Samojed. Det finns givetvis lika många tyckanden som det finns Samojedägare. Det tråkiga när dessa debatter tex blossar upp i sociala medier är det faktum att många antingen slänger sig med påståenden som saknar saklig grund och inte alls stämmer med den fakta som finns tillgänglig. Men det tråkigaste som allt ofta händer i sociala medier är det faktum att de som använder sina hundar i draget vänder sig mot varandra och nästan hånar anda som valt att köra annan distans än man själv gör. Rasen skulle tjäna så mycket mer på att de som faktiskt använder sina hundar som just slädhundar som rasstandarden säger att Samojeden skall vara håller ihop och hjälps åt att både avla fram bra arbetshundar och samarbetar för att bevara rasens polara särart och arbetsförmåga.
Rasen är redan splittrad i en bruks-och en showvariant, var av brukstypen är mer klassisk och den som håller sig närmast rasens ursprung och det utseende som rasen uppvisade innan klåfingriga människor genom utställningsverksamheten förändrat en stor del av raspopulationen. Idag är rasen så pass delad att det sker avel i subpopulationer inom populationen vilket gör det ytterst svårt att hitta obesläktade avelsdjur om man dessutom vill ha hundar vars stamtavla uppvisar hundar med en funktionell anatomi och goda egenskaper för bruks och prestation och där egenskaperna är testade i praktiskt bruk. Alla som arbetar med sina Samojeder borde bli bättre på att håll ihop och hjälpas åt oavsett om man kör långt eller kort, fort eller tungt, i grunden önskar man förmodligen samma egenskaper. En atletiskt byggd kropp i linje med rasens standard och ursprung samt de rätta mentala egenskaperna för framåtanda, driv, arbetsmoral, uthållighet i arbete, mm.
Hotet mot rasen är inte vilka distanser vi väljer att köra md våra hundar, utan hotet mot rasens existens som arbetande polarhund är det faktum att större och större del av raspopulationen mer och mer tappar sin polara funktion pga hur rasen bedöms i utställningsringarna. Idag är det nästan omöjligt att ställa ut en hund av äldre klassisk typ (den typ av hund rasstandarden upprättades efter) och få en rättvis och korrekt bedömning av sin hund. Till och med på SPHK egna utställningar dömer domarna mer och mer show vilket innebär att många av oss som fortfarande har den klassiska typen av Samojed inte finner det ekonomiskt lönsamt att ställa ut våra hundar då någon skall tycka något utan tillräcklig raskunskap och respekt för vad en arbetande polarhund skall uppvisa i sin anatomiska byggnad och konstruktion för att arbeta fysiskt hårt långt och länge. I utställningsringarna har rasen i mångt och mycket tappar sitt ursprungliga utseende, de polara egenskaperna och mentalt har hundarna avlats till enkla energilåga hundar utan gritt och driv. De egenskaperna som krävs hos en hårt arbetande hund får stå tillbaka till förmån för grövre, tyngre, kompaktare hundar med kortare nospartier, större och rikligare pälsar, extremt små örn och en mentalitet som saknar frammåtanda, energi, gritt och arbetsmoral.
Detta hot mot rasen borde alla oavsett vilka distanser eller vikt man har i sina slädar gemensamt oroa sig för istället för att dividera om distanser och vikter. Det viktiga är att vi jobbar med våra hundar, sedan hur vi gör det är en sekundär fråga. Det viktiga måste vara att vi i vart fall på något sätt testar våra avelshundar i generationer i praktiskt bruk och selekterar dem som är bättre än rasens genomsnitt till avel. Eller egentligen borde alla tillräckligt bra hundar gå i avel då vi inte har råd att förlora mer genetisk variation i vår bevarandeavel av en uråldrig sibirisk lantras.
Måste alla kör långt?
Ofta hör man folk som uttrycker att det enda sättet att testa våra hudar är att köra medel och långdistans. Visst i den bästa av världar absolut. I en värld där vi har råd att selektera så hårt och där alla våra förare har privilegiet att leva ett liv i vårt moderna samhälle där det finns tillräckligt med tid till den mängdträning som krävs, för man startar inte ett längre lopp med hundar som inte har tillräckligt med mil i tassarna. Vi skall också komma ihåg att det krävs en del av föraren för dessa längre lopp, denne skall tex känna sig trygg i att ta vara på sig själv på fjället och trivas med och våga övernatta ute vintertid. Visst man kan tycka att det vore en självklarhet för en polarhundsägare men så är det inte idag i vårt moderna samhälle. Det är också farligt att puscha folk ut i något de inte är kunskapsmässigt eller mentalt rustade för att genomföra. Självklart gläds jag varje år åt att se Samojeder starta längre tävlingar och detta skall uppmuntras på alla sätt men vi skall också vara ödmjuka inför att tyvärr långt ifrån många av våra förare och ägare av Samojeder har det privilegiet som krävs för att kunna träna för dessa längre distanser.
Så vad kan man göra för att få flera att våga köra långt? Ta hand om varandra och uppmuntra, vägleda och lär varandra. Man får ingen att vilja köra långt genom att tala om att det är löjligt med korta prov och tomma slädar, det skapar bara dålig stämning och ökad ovilja. SPHK kanske kan anordna mer gemensamma fjällturer där den orutinerade kan känna sig trygg och få lära i lugn och ro. Kanske stugturer till att börja med och någon som går igenom utrustning och materiel. Min uppfattning är att folk tyvärr idag kommer längre och längre bort från friluftslivet även inom polarhundskretsar (och kanske är det ännu tydligare bland Samojedägare), kanske behöver vi hitta tillbaka till våra rötter och fokusera mer på att bruka våra hundar vid turkörning än bara tävling och meritering. Personligen skulle jag vara överlycklig om jag kunde skapa mig privilegiet med möjligheten att finna tiden i vardagen att träna för längre turer, är man själv med allt så som hem/gård, hundar och heltidsjobb långt hemifrån, mm är det inte lätt. Men för min egen del så är nog vitabandet mer en dröm än ett längre tävlingslopp. Jag är nog själv mer en turmänniska än en tävlingsmänniska.
Bör längre distanser bli krav för polarhundschampionatet? Kanske skulle det vara rätt mot rasen ur ett historiskt perspektiv att kräva kanske ett 100+ prov, men så som det idag ser ut skulle jag vilja hävda att det vore oklokt att inför krav på långa distanser för polarhundschampionatet. Detta då det idag tyvärr bara är ett par förare som startar vid dessa prov och då blir championatet bara tillgängligt för en eller två personer. Detta skulle rasen inte tjäna på. Oavsett vad man tycker om championat och titlar så är det en dock en morot till att få folk att i vart fall komma iväg och testa sina hudar. Rasen och dess ägare är idag inte mogen för att blanda in krav på längre distanser för polarhundschampionatet. Skulle framtiden visa på att vi lyckas locka fler att starta på de längre distanserna kan jag se på det ur ett annat perspektiv. Idag är det viktigt att behålla mängden team som kommer till start och prövar sina hundar i konkurrens mot varandra vid samma tillfälle och under samma förutsättningar och då får vi fortfarande hålla oss till de kortare distanserna.
Är Samojeden en frakthund?
I många heta diskussioner hånas Samojeden för att de inte har lastvikt i släden vid kortare distanser och man jämför då hela tiden med alaskanmalamute eller grönlandshund. Samojeden är en Sibirisk ras och är närmare släkt med huskyn som också är en sibirisk ras än den är med de större och tyngre fraktraserna. Samojeden har historiskt sett aldrig avlats fram i Sibirien för att vara en frakhund i den bemärkelsen utan mer som ett transportmedel med relativt snabblöpande hundar. Till och från jaktmarker, tom släde ut och lastad släde med bytet hem igen. Man drev också viltet under jakt med hundarna förspända framför släden. I västra Sibirien fanns både renfolket och hundfolket. Renfolket hade renar som dragare under sina förflyttningar i takt med renhjorden och hundar mer till rendriften, medans hundfolket hade större hundar till drag över öppna landskap, i taigan och längs floderna. Majoriteten av våra ursprungshundar för rasen härrör ur den större varianten av de samojediska och ostjakiska hundarna i västra Sibirien som användes för jakt och draghundsarbete. Renfolket hade mindre hundar mer liknande lapphunden. Så i Sibirien var Samojeden en relativ snabb slädhund som skulle kunna förflytta sig i god fart över både längre och kortare sträckor. Och en sak är nog säkert att polarfolken som hade dem inte ansåg att deras hundar skulle vara långsamma och söliga då de ville komma hem till familjen så snabbt som möjligt. Historiska siffror för fart finns angivet i RAS för Samojedhunden.
Ovan: En av de första västerländskfödda generationerna, England i början av 1900-talet.
Men expeditionehunden då?
Ja givetvis är Samojeden en av våra polara raser som användes flitigt av polarforskarna runt sekelskiftet 1800/1900-talet. Det var i stort genom dessa resor hundtypen blev känd utanför Sibiriens gränser. Hundarna gick hårt åt med extrema laster under dessa expeditioner men detta tunga arbete var hundarna inte specifikt skapta för men de hade tillräcklig kraft och arbetsvilja för att göra ett bra jobb under dessa expeditioner. De Samojediska hundarna var än dock både mindre och betydligt lättare i kroppen än de grönländska hundarna som sedermera i den senare delen av expeditionseran kom att dominera vid dessa expeditioner. De grönländska hundarna var större och tyngre och därför kunde färre hundar dra en tyngre lass vilket polarforskarna efter ett tag började dra nytta av och övergå till grönlandshundar vid sina resor.
Ovan: En av Fritjof Nansens sista överlevande hundar under hans arktiska expedition mot nordpolen.
Springer Samojeden med tomma slädar och inget drar?
Något man ofta hör i de heta debatterna eller hånen mot de som kör kortdistans är att de kör med tomma slädar och påstås springa bakom hundarna. Har man till och börja med så söliga/långsamma hundar att föraren med lätthet kan springa bakom i storboots och varma kläder i snön bör man nog fundera lite över sin avel och hur mycket go, energi och egenskaper som finns kvar. Visst kan det finnas någon extremmänniska som skulle klarar av att springa efter ett större vältränat spann i 3 mil men dessa är udda . Normalföraren åker släde och kanske hjälper sina hundar i uppförsbackar eller manar på och hjälper till vid omkörning för att få förbi sina hundar ordentligt, men detta gör alla oavsett hur mycket eller lite lastvikt man har i sin släde. Nej Samojeden har ingen lastvikt vid kortare meritering men de har fortfarande en förare på 70-120 kg att släpa runt på så utan vikt springer de inte. Något jag funderat länge över i dessa typer av diskussioner är varför Samojeden alltid hånas å påstås springa helt utan dragvikt för att slädarna är tomma medans Siberianhuskyn aldrig hånas på detta sätt, inte heller huskyn har lastvikt i sina slädar vid tex ett DP20+. Varför jämförs Samojeden hela tiden med de större och tyngre fraktraserna istället för med huskyn som ligger släktmässigt närmare Samojeden och är en Sibirisk ras?
Och farten då skall Samojeden vara så snabb?
Det finns i stort två olika grupperingar som ägnar sig åt fartdiskussioner och häver ur sig att Samojeden på grund av sina kortare meriteringsdistanser och tomma slädar bara blir allt snabbare och snabbare. Samma människor påstås också att dessa hundar då tappa sina polara egenskaper, mm. Den ena gruppen är de som förespråkar långa distanser med last i släden och den andra gruppen som rider lite på att alliera sig med föregående nämnd grupp i dessa argument är show-/sällskapshundfolket som egentligen inga meriteringar vill ha alls. Denna grupp tycker givetvis det är jobbigt när deras hundar inte står sig i konkurrensen vad gäller fart med de mer tränade hundarna med bibehållna egenskaper och tillräcklig energinivå vid meritering. Kanske tycker man att det är enklare att nedvärdera och göra sig av med motståndet istället för att se över sin egen avel och förbättra sin egen träning om man nu verkligen vill vara med och konkurrera om en meritering som i dessa fall skall vara en avelsutvärdering av våra hundars egenskaper. Ett 1:a pris vid meritering är inte för alla utan för de hundar som verkligen förtjänar de i konkurrens mot andra hundar inom raspopulationen. Vill man inte testa sin hund i konkurrens mot andra utan bara mot klockan så finns det både ett DP10 och ett DP60 prov. Och nej Samojeden blir inte snabbare och snabbare, utan tyvärr tvärt om så har den under de senaste 10 åren blivit långsammare. Snitthastigheterna vid meritering har sjunkit kraftigt och våra bäst presterande hundar idag går betydligt långsammare än vad hundarna gjorde för 10-15 år sedan. Redogörelse för dessa hastigheter finns också i RAS för Samojedhund. I och med detta borde det vara klarlagt att Samojeden inte är på väg mot någon extrem fart eller tappar några polar egenskaper på grund av att de är så kallat sprintavlade. Huskyn däremot lider av problemet med 3 typer, en sprinttyp som tappar sina polara egenskaper till fördel för maxfart för att inte riskera att gå varm, en normaltyp och en showtyp. Hos Samojeden förekommer ingen felavlad "sprintttyp" och kommer förmodligen aldrig heller att göra då de som önskar mer fart än vad B hundarna ger redan har bytt ras till siberian eller alskan istället för att förändra Samojeden på ett sådant sätt. Det är ett problem när en Sibirisk ras som Samojedhunden (en mindre och lättare typ av hund) idag till och med har svårt att stå sig i fartkonkurrans mot grönlandshunden som är en större och tyngre hund. Något som förundrat mig länge är det som showfolket och motståndarna till provverksamheten ofta kastar ur sig och påstår, att Samojeden är en långsam travare. Visst det står att Samojeden är en travare i rasstandarden men detta utesluter inte att de också har alla övriga gångarter som arten tamhund besitter. Och vem har bestämt att trav är en långsam gångart? En bra byggd hund kan trava i 20-25 km/h. Det är alltså en uthållig och relativt snabb gångart.
Är dagens prov oklokt utformade?
Tja vad skall man säga, både ja och nej så klart. Det vi har idag är en ständig kompromiss mellan en massa olika viljor och önskemål och samtidigt en strävan efter att försöka hålla dessa kompromisser inom ramen för rasstandarden, stadgar, statistik och övrig fakta. Så nej det finns nog ingen som är nöjd men vi kanske får nöja oss med det vi har nånting och vara glad för att vi har något sätt att testa våra hundar på i alla fall. Något är bättre än inget.
Samojeden har idag väldigt låga krav i sina meriteringsregler. Husky har snävare procentkrav för godkänd meritering vid sina konkurransprov än samojeden har, vilket innebär att det är betydligt svårare att meritera en husky än en samojed. Tittar man på snitthastigheterna för samtliga B raser vid de provtillfällen där alla tre raserna meriterat på samma ställe så ser man att de större och tyngre raserna trotts att de har lastvikt i sina slädar har en högre snittfart på de ekipage som tilldelas meritering än vad Samojeden har som krav för lägsta fart i sina standardiserade minhastigheter. Återigen ser vi att Samojeden idag har blivit långsammare än de tyngre fraktraserna vilket borde vara alarmerande för alla som vill ha en bevarad arbetande Samojedhund oavsett vilka distanser man kör med sina hundar.
Är det klokt att införa lastvikt vid de kortare proven för Samojed? Ur en pedagogisk synvinkel för att få så många som möjligt att våga starta och prova på så finns det stor risk att det missgynnar rasen då färre vågar starta och testa sina hundar i konkurrens mot andra. Skall vi lägga på lastvikt för att kunna sammeritera mer övriga B raser så kommer Samojeden tvingas övergå till konkurrensbaserade prov och inte bara minihastigheter och det kommer krävas högre snittfart för att stå sig i konkurrens mot grönlandshundar och ja kanske skulle Samojeden tjäna på detta då det skulle krävas mer av våra hundar för att nå en meritering. Men samtidigt vilken lastvikt skall då Samojeden ha som knappt väger hälften så mycket som de tyngre fraktraserna malamute och grönlandshund. Det kan inte vara rimligt att en liten Samojed skall släpa på de extrema vikterna som dessa raser har krav på. Det har även visat sig att ju mer man krånglar till det med massa tunga lastvikter desto färre ekipage till start får man. Tjänar rasen på att färre meriterar med tyngre lastvikt eller är det viktigare att fler ekipage att kommer till start och testar sina hundar med lägre lastvikt? Skulle vi lägga till lastvikt i våra slädar så skulle vi också tvinga våra förare att köpa nya slädar. Funderar vi i dessa banor bör vi också betänka att inte alla klarar att manövrera en släde på kanske 80-100 kg. Det verkar även finns en missuppfattning om att man skall kunna byta mer lastvikt mot att ta bort eller kraftigt sänka hastighetskraven men då kommer dessa prov inte utgöra någon avelsutvärdering längre. Ur ett pedagogiskt perspektiv vet vi att det idag är de som precis jobbat sig till att ligga inom ramen för ett första pris vid exempelvis DP60 och även dem som ännu inte nått dit i sin utveckling och träning av sina hundar, skulle dessa ägare fortsätta kämpa om vi försvårade ytterligare för dem med en massa lastvikter som gör att de får svårare att klara minifarten vid DP60? De ekipage som idag klara proven med god marginal skulle med all sannolikhet även göra det med lastvikt i släden, så för dem spelar det nog mindre roll.
En arbetande polarhund måste ha krav på att kunna förflytta sig i ett gott tempo, det har aldrig handlat om några extrema farter på samojed men än dock får vissa det att låta så. Är det orimligt att kräva att Samojeden i fart skall kunna stå sig väl mot grönlandshunden vid mertering? Samojeden är än dock en lättare Sibirisk ras och borde då rent teoretiskt vara snabbare men så är det inte över lag idag.
Vad har hänt med vår arbetande Samojed är den på väg att gå förlorad? Det finns givetvis många bra hundar fortfarande men om vi inte är rädd om rasens prestationsnivå och fortsätter att ställa krav på god fart och hög arbetsmoral kommer vi snart inte ha några hundar kvar som det varken är kul att tävla med eller ta med sig ut på fjälltur, även vid turkörning vill man ha en relativt god fart på sina hundarom det över huvud taget skall vara kul.
Något som ofta slår mig när en viss gruppering klagar på att det skulle vara så höga krav på fart är att de alltid då vill sänka provkraven för att de skall kunna få ut meriter och titlar på sina hundar utan att se över sin egen avel eller förändra sin träning. Skulle vi sänka kraven till den nivån som motståndarna till provverksamheten vill så hamnar vi på en nivå som det varken krävs någon form av egenskaper eller träning för. Då skulle man i princip kunna köpa en start och vara garanterad en merit, vart tar då värdet i meriten vägen? Att försöka sänka provkraven på detta sätt skrevs det skrivelser kring till SKK i samband med föregående regelöversyn.
Det finn inget krav på att man måste meritera sin hund bara för att man äger en Samojed, det går alldeles utmärkt att låta bli om man inte har det intresset, men jobba då inte för att ödelägga provverksamheten och kravnivån på våra hundar, vilket skulle leda till en ödeläggning av rasen som arbetande polarhund.
Något som också ter sig märkligt är att många stirrar sig blinda på 1:a prisen vid meritering, även våra 2:a pris är godkänd meritering som stambokförs och kan leda till titeln PDP. Fartkraven vid korta distanser är idag lågt ställda för Samojeden vid krav för 1:a pris jämfört med övriga polarhundar, vilket då också innebär att en godkänd bruksmerit som börjar vid ett 2:a pris ställer väldigt låga krav på våra hundar.
Så tillbaka till där jag började. Oavsett om vi kör långt eller kort, tungt eller lätt/fort så måste vi samarbeta och respektera varandra och vara stolta över varandras prestationer. Vi måste glädjas åt att vi alla arbetar med våra hundar och gemensamt värna om de grundegenskaper som krävs hos en arbetande slädhund. Om vi sedan tävlar på långa eller korta distans med tung eller lätt packning är en träningsfråga, grunden i hunden och de arvbara egenskaperna är de samma. Vi måste stå enda och stå upp för den arbetande hundens funktionella anatomi, polara egenskaper och mentaliteten för uthålligt arbete. Detta för att gemensamt möte det hot rasen står inför, att göras om till en renodlad show- och sällskapshund. Det är där det stora hotet mot rasen som polarhund ligger.
Ovan: Även detta en Samojedisk man i Sibirien med sina hundar under en jakttur, sekelskiftet 1800/1900-talet.