"Jägarna vill ha sunda hundar"

JÄGARE VILL HA SUNDA HUNDAR - En uthållig jakthund har en sund kropp!

"Stor och stark är inte samma sak som uthållig! Christer Näsler, veterinär i Borlänge, ser ständigt exempel på hundar vars konstruktion leder till skador av olika slag, med stort lidande för hunden som följd.
Tack vare sin lätta kropp, normala vinklar och sansade temperament jagar denna finnstövar tik än idag, på sitt fjortonde år!
En jakthund ska i första hand kunna arbeta. Dess jaktliga och fysiska prestationsförmåga testas på jaktprov. Att hunden dessutom ser ut som den ras den tillhör kan kontrolleras på utställning. Mpnga uppfödare gör det emellertid för enkelt för sig. Är man jaktintresserad bryr man sig ofta bara om hundens jaktanlag, och glömmer bort hundens övrigas "ingredienser", så som lämplig konstruktion och fysisk sundhet, mentalitet och förmåga att samarbeta. Därför har vi veka stövare och taxar som inte slutar driva, eller inte återvänder efter drev. Vi har hundar som får förslitningsskador i sitt skelett och måste sluta sina dagar i förtid.
En komplett hund av jaktras består av fyra pusselbitar: Fysisk sundhet, mental sundhet, jaktlig förmåga och rastypiskt utseende. Ingen av dessa bitar får tappas bort! Ibland kanske man väljer att bortse från ett icke komplett bett eller en defekt svans hos en jaktligt enastående bra tik, men väljer då förståss en hane ur en stam där dessa fel inte förekommer. Man låter dessutom kullen bli en engångsföreteelse om defekterna upprepas!
Ingen ras blir bättre, eller hund lyckligare, av avel med medelmåttiga djur, behäftade med konstruktionsfel som bereder hunden lidande. De utställningsintresserade å sin sida glömmer att deras ras egentligen är en jakthund, och bortser från jaktanlag, en rastypisk mentalitet och i många fall även storlek och massa.
Därför har raser som labrador och golden retriver, irländsk setter och basset-hound utvecklats från rörliga jakthundar till klunsar på så kort tid som 20 år!
Och titta på spanielraserna - nästan alla ras beskrivningar säger att de skall ha tätt slutande ögonlockskanter. Medan de allt för tunga och lågt ansatta öronen gör att även ögonlocken hänger; med följd att hunden får in skräp i ögonen, vilket leder till inflammationer och till och med sår på hornhinnorna.
De som behöver sina hundar att jobba med kan inte acceptera extrema eller osunda hundar, för de håller inte för sin uppgift! Därför har vi fått den olyckliga uppdelningen i jakt och utställningsvarianter inom flera raser.
Föra att försäkra oss om sunda hundar inom befintliga raser borde utställningarna enbart tillhandahålla en kvalitetsbedömning, som görs av välutbildad domare med lång erfarenhet av rasen. Endast dessa resultat bör stambokföras och eventuella konkurrensklasser vara helt inofficiella.
Grupptävlingar och "Årets bästa" - listor saknar kynologisk betydelse, de kan möjligen tillfredsställa hundägarens tävlingsiver. Jägarna nöjer sig med friska hundar, som är trevliga att umgås med och jagar bra.
Hundens anatomi är tätt förknippad med dess prestationsförmåga och hållbarhet. Hur hårt den arbetar spelar också en stor roll. Men en korrekt konstruerad hund dör inte av förslitningar i sina leder.
- Den går in i senilitet med en väl fungerande kropp, och dör istället av tillexempel cirkulationssvikt, njursvikt eller cancer.
Christer Näsler är bestämd i sin uppfattning och drar paralleller till anfadern vargen, som måste jaga så fort den blir hungrig.
- Hunden skall kunna jaga flera dagar i veckan under hela livet utan att kroppen tar slut.
Överdrifter och felaktigheter av olika slag i hundens konstruktion leder till skador. Exemplen är många - raka framställ, raka eller övervinklade bakställ, platta tassar, krokiga framben, för långa ryggar, för grova, maskulina hanhundar. Allt leder till problem för hunden, och därmed för hundägaren, som inte kan använda sin hund till det den är avsedd för.
Tyvärr finns inte mycket skrivet, och framför allt knappast någon vetenskaplig forskning, om hur hunden bör vara konstruerad för att fungera som bäst.

Litteratur.
På hästsidan finns ett bättre material. Det är dokumenterat att det finns ett relativt starkt samband mellan hästens exteriör och dess gångarter. Detta samband finns också, om än svagare, mellan exteriör och hopptalang. Och det finns ett positivt samband mellan gångartsbetyg och hoppkapacitet.
I boken "Hunduppfödaren" (SKK´S förlag) har emellertid Gösta Winquist skrivit ett utmärkt kapitel om hundens anatomi. Och i SKK:s häfte "Lättfattlig anatomi" finns de idealiska vinklarna för normalhunden illustrerade (se figur 1-3).
- Exteriören kan ha en negativ effekt på hundens prestationsförmåga. Jakthundar behöver vara rörliga. Det är alldeles uppenbart att för tunga hundar inte kan gå hårt länge, annat än i undantagsfall, anser Christer Näsler, som vid sidan av sin veterinärpraktik även är engagerad som jaktprovsdomare för retriver.
Men det är inte nog med att hundarna inte kan prestera tillräckligt bra på fältet eller i skogen. Hunden måste hålla länge. Det kostar tid, möda och pengar att få fram en duktig jakthund och den får inte ta slut när injagningen eller dressyren är avslutad!
En icke ändamålsenlig exteriör leder ofelbart till förslitningsskador.
- Däremot ser man sällan en långsiktig ökning av frekvensen funktions fel hos jakthundar, menar Christer Nälser.
Detta av den enkla anledningen att jägarna inte har någon nytta av sådana hundar.
- Men när man släpper på funktionskraven, är det risk att extremvarianter premieras på utställning, vilket leder till en förskjutning av idealbilden av en bra hund.

Rädda funktionen.
Detta ser man inom flera jakthundsraser, som delats upp i en jaktvariant och en sällskaps/utställningsvariant.
- Om man vill rädda funktionen borde alla inte tillräckligt jaktmeriterade hundar bannlysas från utställningarna, tycker Nälser.
Det allt vanligare kravet på att en hanhund skall vara dubbelchampion och inte bara jaktchampion för att komma ifråga i avelssammanhang tycker Christer Nälser är direkt vansinnigt, och han skräder inte orden:
- Utställningarna tillför inte jakthunden ett dugg. Den ursprungliga idén om att snabbt och effektivt kunna plocka ut funktionella hundar är fel från början. Utställningarna är idag uteslutande en social begivenhet.
Han håller med om att utställningarna behövs för att separera raserna och att granska temperamentet.
- Men det räcker med kvalitetsbedömning där man indelar hundarna i "A-, B- och C-hundar".
- På jakthundar bör man bara bedöma funktionsegenskaper, anser Christer Nälser.

Så ser normalhunden ut.
Idealhunden väger 25 kilo, den är smidig, med ett "normaltungt" skelett och utan överdriven muskelmassa. Skuldran och överarmen är ungefär lika långa, och skulderbladet väl tillbakalagt. Skulderbladsspetsen, armbågsleden och tassarna är i en ungefärlig lodlinje, för maximal balans. Hundar med en brant eller framskjuten skuldra får otillräckliga frambensrörelser och frambensställets styrka blir nedsatt. Gången blir stum och oelastisk. Mellanhanden skall stå i princip lodrätt, en för mjuk mellanhand där hunden "trampar igenom" utsätts för en ökad skaderisk.
Frontbenen bär upp cirka två tredjedelar av hundens vikt, och "fångar upp" den kraft som förmedlas från bakstället. Ett otillräckligt vinklat bakställ skjuter dåligt.
Både ett för rakt bakställ, med kort underben, och ett övervinklat bakställ med för långt underben kan leda till knäskador. En hög has försvagar bakbensrörelserna, en korrekt ansatt has ger stabilitet och balans. Bakifrån sett ska hundens bakställ vara parallellt, annars får man förslitningar i leder och muskulaturen tröttas fortare.

Artros.
Ett vanligt och smärtsamt problem hos bland annat retriver, som beror på snabb tillväxt. Sjukdomen är mycket vanlig hos hanhundar, som växer snabbare och blir större och tyngre än tikar.

Krokiga framben.
Krokbenthet beror på för tidig slutning av armbågsbenets nedre till växtzon. Strålbenet fortsätter att växa, böjs och spänningen ökar i leden med smärtor som följd. Behandlingen består i att armbågsbenet helt enkelt sågas av. Hunden blir då ofta symptomfri.
- Detta har helt klart en exteriör koppling och man kunde slå ner betydligt hårdare på krokiga framben på utställning, menar Christer Nälser.

Ryggsmärtor.
Hundar som arbetar hårt eller motioneras felaktigt kan drabbas av instabilitet i övergången mellan sista ländkotan och första korskotan. Det leder till tryck på nerver och svåra smärtor för hunden, i denna ryggradens näst rörligaste led, framförallt när den skall hoppa.
- Jag anser att detta beror på ett fel i hundens konstruktion. Min egen jaktlabrador som aldrig gått hårt och alltid motionerat sig själv lider ändå av problemet och har fått behandlas, berättar Christer Näsler.
- Till exempel en älghund kan vara riktigt illa ute om den ska parera ett utfall från älg men tvekar att hoppa undan på grund av att den har ont i ryggen.

Tåfrakturer.
En retriver som bär tunga föremål i munnen bör ha en lång hals för att kunna balansera apporterna. Ett tungt huvud, för grov, kort hals och en rakt vinklad front medger inte någon fjädring när hunden hoppar, framför allt hoppar ner från något. Det leder till högre belastning på de kotsenben hunden har i tårna. Den kan då få utmattningsfrakturer när den t.ex. trampar på en rot och får en övertänjning av senan.
- Hunden får en mycket lång konvalescens. En god vinkling i fronten och en mindre tung hund förebygger denna skada.
Även platta, lösa tassar ökar risken för övertänjning i tårna.

Korsbandsruptur.Ju tyngre hund och ju rakare vinkling i knä- och hasled, desto större risk för att korsbandet slits av .
- Detta är genetiskt betingat men förekommer inte så mycket inom jakthundsraser, med undantag för överviktiga, kortbenta drivande hundar, säger Christer Nälser.

Diskbråck.
Taxen är egentligen inte en lång hund, utan en normallång men kortbent hund. Men ibland är den även lång, på grund av en extra ländkota. Ryggen blir dessutom svag på grund av att benen är korta, vilket ger mindre muskelfästen till stöd för ryggens arbete, säger Christer Nälser. Diskbråck är en klassisk taxåkomma.

Patella luxation.
Ett rakt bakben är predisponerat för patellaluxation, det vill säga att knäskålen hoppar ur led. I vissa fall av patellaluxation utgår felet redan från lårbenets ansättning i häften, detta ses bland annat hos Flatcoated retriver. Hunden vrider in knäet och den blir hastrång, så kallad x-benhet. Knäskålen flyttar sig till benets utsida, så kallad lateral patellaluxation.2