Angående frågan om delade raser.
Ovan: Denna bild är tagen 2011. Detta är två finalhundar framtagna av två olika domare vid en och samma utställning. En domare dömde tikar och en annan dömde hannar. Skillnaden i hur domarna dömer är ganska markant.
Jag har lagt ganska mycket tid på att söka information om fenomenet delade raser, ett fenomen som också har diskuterats i många forum och sammanhang. Jag tänkte bidraga lite till dessa funderingar. För ganska länge sedan hittade jag en sida som hette "sundahundar" med många intressanta artiklar, men den sidan verkar inte finnas längre tyvärr, hade tänkt länka till den då det kan vara intressant att läsa och fundera lite kring det då många ofta påpekat att Samojedhunden är lite av en delad ras. Då jag inte längre kan finna den sidan och länka till den så tänkte jag här nedan istället lägga in ett axplock/citat ur en artikel som jag har sparat ner därifrån istället, jag tyckte i alla fall att den var intressant och eftertänkansvärd. Denna artikel handlar kanske inte specifikt om Samojeden men den väckte åtminstone hos mig en del nya funderingar och frågor kring detta med delade raser och rasvarianter!!!
"Man brukar prata om att ett flertal arbetande raser finns i två varianter, en arbetande variant och en utställningsvariant. Att hundar, trots att de har samma rasnamn, ser så olika ut och har så olika egenskaper beror på att olika uppfödare har olika mål med sin avel. En del uppfödare strävar mot att vinna i utställningsringen, en del vill ta fram en snäll sällskapshund som passar de flesta valpköpare och en del vill ta fram en hund som kan användas för det rasspecifika ändamålet. Och så finns ju de uppfödare som i varierande grad försöker kombinera dessa olika mål i olika variation.
Problematik att lyckas med arbete och exteriör.
En vanlig kommentar man får höra är: Varför kan hunden inte vara både och? Låt oss analysera detta närmare för att besvara denna fråga. Att vara "både och" innebär att hunden både är en bra arbetshund och får cert på utställning, dvs. i princip kan bli dubbelchampion. Förutsättningen för det är att domarna premierar den typ av hund som faktiskt kan arbeta. Man behöver inte vara Einstein för att se att domarna i flera delade raser premierar en typ av hund som inte har de optimala exteriöra förutsättningarna för att kunna arbeta. Hud, storlek och päls är inte en exteriör som är optimal vid varken jakt, bruks eller vallning. Överlag kan man se att utställningsvarianten av fågelhundarna är större, mera pälsade och har mera hud än rasens jaktlinjer.
Hundarnas arbetsegenskaper finns inte kvar bara för att en hund är renrasig! För att kunna bevara egenskaperna i aveln måste man se att de finns där i avelsdjuren och hur de nedärvs till avkommorna. Därför är det viktigt att avelshundarna får sina avkommor bedömda på arbetsprov om målet är att bevara en arbetande hund.
Varför kan man inte avla fram hundar i delade raser som ser ut som domarna vill och kan arbeta? Ja, en del av frågan är besvarad ovan, dvs att domarna premierar en exteriör som inte hör ihop med hundens användningsområde. En annan orsak är att det exteriöra idealet har ändrast över tiden. Det går mode i exteriören och domarna har en tendens att "övertypa" hundarna; dvs. de låter den hund vinna som ligger i en extremzon. Den typ av hundar som premieras idag ser inte ut som den som premierades för 50 eller 100 år sedan. De krav man då ställer på uppfödarna är orimligt: De kan inte bevara och förbättra de komplexa arbetsegenskaperna samtidigt som de måste förändra exteriören för att hänga med i ett mode. Ytterligare saker som försvårar är att bedömningen fokuserar på, och lägger vikt vid, detaljer som ögonfärg, pälsfärg, öronansättning, svansviftning och annat som egentligen saknar betydelse mer än för det mänskliga ögat, dvs. domaren tar med fel saker i bedömningen. Rent krasst kunde man faktiskt anse att det stora flertalet hundar av arbetstypen egentligen är "både och"; de har bara domarkåren emot sig som inte råkar ha just denna typ som ideal. Hade domarna prioriterat deras exteriör skulle det inte vara något problem att få fram fler dubbelchampions.
Delningen har redan gått för långt
Vissa arbetande raser ställs ut utan att delas upp i olika varianter. I dessa raser har man lyckats med att premiera de hundar som fungerar arbetsmässigt och att prioritera rätt saker i bedömningen. Inom de flesta brittiska fågelhundsraserna och brukshundsraserna är en utställningskarriär inte möjlig inom den arbetande typen då den inte typmässigt stämmer överens med domarens tycke och smak. Den arbetande varianten har möjligen en heterogenare typ exteriört men håller sig ändå inom ramarna för sin exteriöra rastyp i jämförelse med ursprunget. Inom en del raser har man på ett lyckosamt sätt knutit arbetsproven till utställningarna så att man inte kan få den ena meriten utan den andra. Observera att detta kan tyckas föredömligt, men det är inte en lösning för alla de raser som är delade idag då delningen har gått långt.
Hur ska vi lösa detta då? Ja, det finns inte ett svar som gäller alla raser då delningen har gått olika långt i olika raser och har pågått under olika lång tid. En del arbetande raser är väl etablerade som sällskapshundar, i andra är "skadan" inte lika utbredd så där kan man kanske vända utvecklingen.
I de raser där utvecklingen har pågått under lång tid tror vi inte att skutan går att vända. Däremot kan man arbeta för att vi inte ska få fram ännu mer extrema hundar. Därför måste en ständig dialog med Sveriges styrande hundorgan - SKK - och deras domarkår föras där Sveriges hundägare står upp för hundarnas skull.
Vi måste acceptera varandra
Vi kan inte fördöma människor som älskar hundutställningarna bara för att vi inte gör det. Men vi kan fördöma att domarna överutnyttjar sin position som om de vore helt omedvetna om att deras agerande påverkar hundaveln. Och vi kan fördöma de uppfödare som inte i första hand prioriterar hundarnas hälsa i aveln. Vi måste arbeta för sundare hundar och att utställningsmeriterna får ett mera nyanserat värde..... Ingen gruppering ska behöva stå med mössan i hand inför den andra. Vem som har rätt eller fel tolkning av rasstandarden kan man bråka om i oändlighet. Det viktiga är att vi och våra hundar mår bra. Det kan kännas svårt att bita i det sura äpplet och inse att rasen som helhet inte kommer att se ut precis som man själv vill."